Nu när jag tittar ut genom fönstret i mitt stora hus,
känns dess rum lika kalla som vinterns värsta köld.
Jag tänker efter, vart jag alltid hade så bråttom.
Och först nu märker jag
att allt som är värt att minnas,
att varje eldgnista i vinterkölden
tändes just i stunder, då jag inte hade bråttom.